Förenta staternas kokkonst hör inte till de bästa i världen eller ens i Amerika; den står sig slätt mot vad som presteras i t ex Peru och Mexiko. Men den kokbok som jag haft störst glädje av på senare år är ändå Julia Childs. Hon lärde sig förstås laga mat under sin tid som CIA-agent i Paris och hade hjälp av ett par fransyskor när hon skrev sin moderna klassiker i genren, som W&W gav ut i svensk översättning under sin storhetstid med Per Gedin och Märta-Stina Danielsson.
Rena amatörer som Alice B. Toklas och jag själv tillhör en enklare, men mångtalig och ibland rentav underhållande kategori. Jag hade stort nöje av att skriva ”Guacamole och svenska krusbär” (Atlantis 1991), fast min vän Bertil Hökbys visdomsord – ”man blir inte rik på skönlitteratur utan på böcker om hur man klappar sin hund” – kom på skam i mitt fall. Den blev ingen kioskvältare, men Kjell Peterson, som sällan lät något förfaras, använde den i flera år som julklappsbok. Jan Normings påpekande att genren kräver kräver precision och akribi blev min lilla kokbok ett oförskyllt exempel på – förlaget hade nämligen låtit en kokkunnig dam granska den, vilket ledde till att recepten fick en rad fel som inte fanns i originalet…